...I jakten på kärleken, jobbet o.... Allt därtill.
Känns som det går väldigt lång tid mellan skrivningarna här...
En dålig grej med det är att det sker så mycket i mitt huvud att det nästan blir jobbigt att sätta sig o skriva o försöka komma ihåg/få med allt.
En andra dålig grej är att om ens folk läste min blogg från början har ni väl slutat för att det är så dåligt uppdaterat:)
Men jag har en känsla av att det inte är sådär übermånga som läser det skrot jag har att skriva om i vilket fall så.
Är ju inte hela världen, men visst är det lite trist om det är så det är.
Läget nu är iaf som så att jag har min första officiellt arbetslösa dag.
Avslutade mitt vikariat på Korsnäs igår. Kan tala om att ångesten var in the air med första klivet in på arbetsförmedlingen denna dag. Jag har inte längtat tillbaka dit, var trots allt mer än 2 år sen sist.
Inte ens en kölappsautomat fanns, utan man hälsades välkommen av några stackare i personalen som fick springa fram o hålla koll på vem som kom först.
Hela upplägget gjorde mig nervös då de tog ens förnamn o skrev upp ngnstans o så skulle det ropas upp senare, ajo... Finns inte fler som heter Anna, då?
Nä, inga fler Annor är arbetslösa för tillfället.
Fick börja med att skriva in mig själv, så var det inte förr. Men aja, sagt o gjort.
äntetid mer än en timme, men vad hade man väntat sig egentligen?
Jävla skumt folk som ränner runt där alltså. Jag är inte den som är den men denna skara.
När det väl är min tur så var det ju inte så mycket med det hela, o så ringer just Korsnäs o frågar om jag är intresserad av ett vikariat till.
Bara mellan 10-30/11 men ändock. Inte säkert de får anställa ngn men om.
O helt klart. Allt är väl bättre än att behöva vara arbetslös.
Så nu får vi se hur det går med det.
O så ringde de om intervju angående tjänsten på Korsnäs som jag sökt. Samma tjänst som jag haft, typ.
Bra det händer grejjer iaf, bara hoppas att det blir ngt av med det hela.
MEN jag tänker inte sticka under stolen med att det var bitterljuvt att sluta.
Trist var det absolut, men kändes på ngt vis ändå skönt att nu är jag ledig utan att de kan ringa o jaga mig.
Utan att jag behöver känna mig pressad att tacka ja, behöva vrida o vända om schemat så jag inte längre känner igen det... För det har jag gjort x antal gånger sedan jag började.
Jag kan inte riktigt släppa att mer än 5 månader bara flugit förbi.
Jag missade praktiskt taget hela sommaren. Jävligt sorgligt att tänka på, men inget att gräma sig över.
Det är som det är.
Skulle jag mot alla odds få jobb där borta så blir det helt enkelt skärpning så det skriker om det.
Då måste jag börja strukturera upp min fritid, orka göra saker mellan varven. Kan i n t e leva som jag gjort de senaste 5 månaderna, eller just ja... Det är ju just levt som jag inte gjort.
I know I can do it.
Ha ett bra privatliv samt jobba. Men kontinuerligt 3-skift tar definitivt ut sin rätt på ens privatliv.
That's for sure.
Men o andra sidan måste jag säga att de kompenserar det faktumet väl ekonomiskt. Så all is not bad.
Låg nyss o checka lite på en film. O jag fick sådana good feelings av den.
Men jag måste bara säga det...
Nu börjar jag sakna kärlek. Att ha kärlek i mitt liv.
Visst, jag har kärlek i mitt liv. Massvis!
Men det är en pusselbit som saknas. Så är det bara.
Säga vad man vill men åren tickar på o jag är jävligt bra på att vara singel. Jag vet att jag inte "måste" vara det. Nog har det funnits erbjudanden o chanser... Men det ska ju kännas rätt också.
Ibland vet jag dock inte om det har ett unns att göra med att "kännas rätt" eller om jag bara är jävligt skraj för det hela.
Jag vågar nog inte chansa. Jag har blivit så rädd för det.
I ärlighetens namn tror jag inte det beror särkilt mycket på att jag är rädd för att bli sårad själv.
Klart det inte är ngt att föredra men... Been there, done that. I can take it.
Utan jag är rätt duktig på att "springa" själv... O jag är så jävla rädd för att chansa o sedan vilja springa min väg o på så vis såra en annan människa.
O då är min tanke... Kommer man ngnsin träffa ngn där det känns 100% rätt direkt?
Troligen inte. Man måste våga o chansa för att hitta den oslipade diamanten bland alla andra bumlingar:)
Men samtidigt vet jag ju om detta... O jag tror kanske ändå inte att jag begär att det ska kännas 100 på en gång. Men jag söker nog efter den där rejäla "klicken". När jag märker att han har stora delar av det jag söker o jag märker att kemin verkligen funkar, av erfarenhet vet jag att det klickar till innan jag vet 100%. När händer det igen? Kommer det hända igen?
Fast kanske borde vänta på ett annat sorts klick då det gått som det gått med tidigare kärlekar;) Haha.
Det är väl som jag brukar säga också:
-Jag är för kräsen, sen är de för kräsna. Så jag vill inte ha de o de vill inte ha mig. En enda stor ond cirkel;)
Jag är ju knappast aktivt ute o söker skulle jag påstå. Inte senaste året. O man hör ju att när man slutar leta dyker han upp. Men om han inte gör det, då?
Knappast så att han ringer på hemma hos mig o helt plötsligt bara finns här heller.
Internet leta? Känns som att jag tröttnat på det där, jag skulle vilja träffa ngn öga mot öga for once:)
What you see is what you get-grejjen direkt, tack.
Men ska jag då bege mig utåt mer? Jag är ju ute i svängen en del! Iofs oftast rätt full, haha...
Ska jag börja gå kurser? Börja prata med strange, random people o skrämma bort de istället? Gå ut nykter?
Hur fan gör man?!
Jag är en jävel på att flirta när jag väl kommit så långt, eller ja dvs när det gäller skriftligt... Sms, communities, email, you name it! Men öga för öga.... Mjaaae. Haha.
Jävligt fånigt känns det, men jag har nog glömt hur det hela går till.
Jag trivs bra med mitt liv som det är, på många vis.
Jag trivs med att bo själv, jag trivs med att sova själv o jadijadi... Allt det där.
Men jag skulle nog faktiskt kunna tänka mig att kompromissa o fightas med en till vilja måste jag erkänna.
Älskar verkligen romantiska filmer, men jag hör ju här att det är dags att sluta inbilla mig att det kan vara som på film, hah!
Fast samtidigt känner jag ju igen vissa grejjer o det märks av känslorna som "pirrar till" att jag ngngång varit med om vissa liknande situationer med...:o
Har jag bara glömt det?!:)
Fast iofs, riktigt liiika cheezy o übergulligt o fantastiskt som det är på film... Det är det ju inte irl heller så.
Kanske man ska vara glad för? What do I know.
Men jag ska fan sluta, det hela påminner mest bara om att jag låter åren o tiden rinna iväg.
Utan att veta hur man går till väga...
Egentligen gillar jag inte att jag skriver det såhär öppet, men varför inte?
Det är inget fel med att sakna kärlek, vilja ha kärlek i sitt liv.
Jag är ledsen att behöva säga det... Men jag tror att den typen jag tänker på. Den personligheten jag vill ha vid min sida blir svår att finna... Hittills har jag bara märkt att de få jag mött är upptagna;)
Jakten fortsätter!
Eller ja... Den kanske ska börja på allvar ngngång först;)
Den som lever får se om jag orkar söka... Jag har ju faktiskt ringklocka på dörren;)
Kommentarer
Trackback
