-=Here We Go=-
... Jaharåååå, here we go ...
Tycker ju om att skriva, även om det allt som oftast är konstigheter och allt för mycket dillande om ingenting.
Men fuck it. Jag kör ändå, kan ju låtsas om att folk gillar att läsa det jag skriver iaf:]
Lite vilsen på om jag borde presentera mig och berätta aaaallt om mitt liv hittills?
Men ain't gonna happen. DÅ blir det allt för mycket dillande om ingenting, hah.
--------------------------
Efter besök på mödravårdcentralen, dock utan särande av ben för första gången på väldigt länge(Yaaay!),
fick jag en sådan där extrem vuxenkänsla.
Inte för att jag tar tag i saker och kollar och fixar piller utan för att, shiiit, vad man kan bestämma saker över sig själv egentligen.
Och visst, olika piller gör olika saker med en kvinnas alla möjliga ting, men just...
Om jag vill bli med barn, så kan jag liksom. (Jag utgår från att jag inte har några problem tills motsatsen är bevisad.)
Jag kan liksom (med hjälp av någon mer:p) fixa ett litet liv som skulle förändra tamejfan allt. Helt stört egentligen.
Visst, för tillfället känner jag mig ganska obekväm med tanken på att skaffa barn. För inte allt för många år sedan var man ju praktiskt taget ett barn själv. Säger ingenting om tjejer i ung ålder som bestämmer sig för att skaffa barn,
det där är heeelt upp till var och en. Hur man känner med sig självt osv osv.
Bara det att jag inte riktigt vill göra det ännu.
Men allt blir helt plötsligt så verkligt. Besök hos mödravårdcentralen där man diskuterar alla möjliga sätt att
- Inte bli gravid
till att en av mina närmaste vänner väntar tillökning. Första barnet.
En annan polare i min ålder skaffade barn redan för 5 år sedan och så fick jag även höra att en gammal klasspolare jag umgicks mycket med förr, klämt ur sig en unge också.
Och man hör vänner och bekanta diskutera framtiden, barn osv.
Samtidigt så känner jag att jag väntar på den där totala "vuxenpoängen"
- fast jobb, bil, lån och hus någonstans.
Haha, såå klassiskt. Men once a countrygirl always a countrygirl. Så är det i detta fall anyway.
Plus att fasta jobbet och bilen inte kan skada. Pengar och att kunna ta sig iväg är nog bra när man har ett litet blöjknyte med sig:)
Nu när man kära vän Linda skall ha barn detta år kan jag ändå inte hjälpa att känna mig en aning avundsjuk.
Inte för att jag som jag sagt vill ha barn, men hon verkar så tillfreds med sig självt.
Vilket är alldeles toppen!
Men magen växer och massvis med saker sker med kroppen. Måste ju kännas hemskt konstigt och jobbigt att knappt veta vad som kommer härnäst, men ändock. För att inte tala om det faktum att man sväller upp 4xsig självt, hihi.
Visst är hon rädd som hon sagt. Det är ju något nytt, och massvis med fler nya saker kommer att ske... Men ändå... Känner jag av ett väldigt lugn när jag ser henne.
Klappar lite på magen och pratar lite med "Valle", som om dom känt varandra huuur länge som helst. Trots att dem aldrig ens sett varandra, eller ens hälsat på varandra på något sätt.
Det är mysigt att se.
Den där speciella kontakten, och vetskapen om att ni kommer att vara ett team för alltid. Du kommer att älska honom mer än livet självt.
Sure, sådant kommer jag förhoppningsvis få uppleva själv någon dag när jag är redo för det.
Men hon tar steget, steget ut i det okända för oss som nyligen gått från ungdomar till riktiga... Kvinnor.
Riktiga vuxna så att säga.
Fast i ärlighetens namn känner jag mig nog inte riktigt vuxen. Och jag tror inte folk som är äldre tittar på mig och ser en vuxen. Fast man är ändock 22 år, liiite vuxet är det. man får välja det allra mesta själv iaf. Oj, vad jag kommer skratta åt det här inlägget när jag är 30 och säkerligen inse att
-"Jag var ju bara barnet!":D
Så kan det vara, men just här och nu är det som det är.
Just med allt jag tagit upp...
När blir man egentligen helt vuxen? Om vi utesluter beteéndet man har. För många beter sig som fem fast dem är fyrtiofem. Men har det just med att man ska skaffa familj? Ta lån? Skaffa hus? Bli en viss ålder? Ha alla sorters rabatt/bonuskort på ex. ICA?
Eller har det enbart med beteénde och hur "mogen i huvudet" man är?
Svårt det är.
Vet inte ens varför jag söker ett svar på det, vem bryr sig egentligen? Livet fortgår ändå.
Man undrar vart framtiden kommer ta en, vart kommer man jobba om 10 år, eller varför inte 30 år? Kommer man någonsin slippa tillfälliga pengaproblem?
(Den frågan har jag nog svaret på redan: Nej.:s Haha.
Och jag bara anar att de flesta har eller någongång haft en aning problem med att få ekonomin att gå runt. Är nog lite typiskt en ungdomsgrej.)
Kommer man ha mer trygghet?
Få sitta ute i hammocken i trädgården och dricka lite för många glas vin med lite grannkärringar o andra vänner?
Känna att det här är livet.
Det svåra är när man sitter och inte vet ett skit vad man vill göra. Vad man vill jobba med exempelvis. Hur går man då tillväga?
Hur kan man jaga drömmen när man kanske inte ens vet vad den är?
Ja okej, miljonärs drömmen får jag väl fortsätta jaga via Triss lotter då, haha.
Men drömutbildningen, den skulle man väl aldrig komma in på ändå:p
För mig känns det svårt för alltiing flyger inte framför ögonen på dig, en hel del måste du söka dig till själv. Och ibland kan det vara försent. Missade chanser och tillfällen... Hur ska man då hitta saker och ting om man inte har en aning om vart man skall börja?
Värdelöst.
Men...
... även om mycket känns tröttsamt nu, nu när man kanske inte har svar på så många frågor.
Inte riktigt vet vart man är ens om ett halvår... Så vet jag att livet kan ta en vändning på så otroligt kort tid.
Så är det något som är bra ska man passa på att njuta av det. (Jag vet, jag är personligen väldigt dålig på det.)
Och är det något som är dåligt så, lugn, känns skit nu men om man kämpar lite för det så... Kommer saker och ting att ändras. Och förhoppningsvis till det bättre. Ör bara en aaaning svårare för dem som är riktiga planerare, som jag själv. Vill ha koll på vad som sker.
Livet kan ändras in a heartbeat.
Och jag är helt säker på att jag, jag kommer göra det allra bästa av det.
Jag ser faktiskt fram emot framtiden, med en aning av fjärilar i magen.
För vem vad som sker?
Jag kommer fortsätta jaga drömmen.
Min dröm.
MIn dröm som jag knappt tror mig ha en aning om vad den kan vara.
Tills dess att jag kanske springer på den runt ett hörn så..
Har jag det faktiskt helt okej där jag är nu:)
Tycker ju om att skriva, även om det allt som oftast är konstigheter och allt för mycket dillande om ingenting.
Men fuck it. Jag kör ändå, kan ju låtsas om att folk gillar att läsa det jag skriver iaf:]
Lite vilsen på om jag borde presentera mig och berätta aaaallt om mitt liv hittills?
Men ain't gonna happen. DÅ blir det allt för mycket dillande om ingenting, hah.
--------------------------
Efter besök på mödravårdcentralen, dock utan särande av ben för första gången på väldigt länge(Yaaay!),
fick jag en sådan där extrem vuxenkänsla.
Inte för att jag tar tag i saker och kollar och fixar piller utan för att, shiiit, vad man kan bestämma saker över sig själv egentligen.
Och visst, olika piller gör olika saker med en kvinnas alla möjliga ting, men just...
Om jag vill bli med barn, så kan jag liksom. (Jag utgår från att jag inte har några problem tills motsatsen är bevisad.)
Jag kan liksom (med hjälp av någon mer:p) fixa ett litet liv som skulle förändra tamejfan allt. Helt stört egentligen.
Visst, för tillfället känner jag mig ganska obekväm med tanken på att skaffa barn. För inte allt för många år sedan var man ju praktiskt taget ett barn själv. Säger ingenting om tjejer i ung ålder som bestämmer sig för att skaffa barn,
det där är heeelt upp till var och en. Hur man känner med sig självt osv osv.
Bara det att jag inte riktigt vill göra det ännu.
Men allt blir helt plötsligt så verkligt. Besök hos mödravårdcentralen där man diskuterar alla möjliga sätt att
- Inte bli gravid
till att en av mina närmaste vänner väntar tillökning. Första barnet.
En annan polare i min ålder skaffade barn redan för 5 år sedan och så fick jag även höra att en gammal klasspolare jag umgicks mycket med förr, klämt ur sig en unge också.
Och man hör vänner och bekanta diskutera framtiden, barn osv.
Samtidigt så känner jag att jag väntar på den där totala "vuxenpoängen"
- fast jobb, bil, lån och hus någonstans.
Haha, såå klassiskt. Men once a countrygirl always a countrygirl. Så är det i detta fall anyway.
Plus att fasta jobbet och bilen inte kan skada. Pengar och att kunna ta sig iväg är nog bra när man har ett litet blöjknyte med sig:)
Nu när man kära vän Linda skall ha barn detta år kan jag ändå inte hjälpa att känna mig en aning avundsjuk.
Inte för att jag som jag sagt vill ha barn, men hon verkar så tillfreds med sig självt.
Vilket är alldeles toppen!
Men magen växer och massvis med saker sker med kroppen. Måste ju kännas hemskt konstigt och jobbigt att knappt veta vad som kommer härnäst, men ändock. För att inte tala om det faktum att man sväller upp 4xsig självt, hihi.
Visst är hon rädd som hon sagt. Det är ju något nytt, och massvis med fler nya saker kommer att ske... Men ändå... Känner jag av ett väldigt lugn när jag ser henne.
Klappar lite på magen och pratar lite med "Valle", som om dom känt varandra huuur länge som helst. Trots att dem aldrig ens sett varandra, eller ens hälsat på varandra på något sätt.
Det är mysigt att se.
Den där speciella kontakten, och vetskapen om att ni kommer att vara ett team för alltid. Du kommer att älska honom mer än livet självt.
Sure, sådant kommer jag förhoppningsvis få uppleva själv någon dag när jag är redo för det.
Men hon tar steget, steget ut i det okända för oss som nyligen gått från ungdomar till riktiga... Kvinnor.
Riktiga vuxna så att säga.
Fast i ärlighetens namn känner jag mig nog inte riktigt vuxen. Och jag tror inte folk som är äldre tittar på mig och ser en vuxen. Fast man är ändock 22 år, liiite vuxet är det. man får välja det allra mesta själv iaf. Oj, vad jag kommer skratta åt det här inlägget när jag är 30 och säkerligen inse att
-"Jag var ju bara barnet!":D
Så kan det vara, men just här och nu är det som det är.
Just med allt jag tagit upp...
När blir man egentligen helt vuxen? Om vi utesluter beteéndet man har. För många beter sig som fem fast dem är fyrtiofem. Men har det just med att man ska skaffa familj? Ta lån? Skaffa hus? Bli en viss ålder? Ha alla sorters rabatt/bonuskort på ex. ICA?
Eller har det enbart med beteénde och hur "mogen i huvudet" man är?
Svårt det är.
Vet inte ens varför jag söker ett svar på det, vem bryr sig egentligen? Livet fortgår ändå.
Man undrar vart framtiden kommer ta en, vart kommer man jobba om 10 år, eller varför inte 30 år? Kommer man någonsin slippa tillfälliga pengaproblem?
(Den frågan har jag nog svaret på redan: Nej.:s Haha.
Och jag bara anar att de flesta har eller någongång haft en aning problem med att få ekonomin att gå runt. Är nog lite typiskt en ungdomsgrej.)
Kommer man ha mer trygghet?
Få sitta ute i hammocken i trädgården och dricka lite för många glas vin med lite grannkärringar o andra vänner?
Känna att det här är livet.
Det svåra är när man sitter och inte vet ett skit vad man vill göra. Vad man vill jobba med exempelvis. Hur går man då tillväga?
Hur kan man jaga drömmen när man kanske inte ens vet vad den är?
Ja okej, miljonärs drömmen får jag väl fortsätta jaga via Triss lotter då, haha.
Men drömutbildningen, den skulle man väl aldrig komma in på ändå:p
För mig känns det svårt för alltiing flyger inte framför ögonen på dig, en hel del måste du söka dig till själv. Och ibland kan det vara försent. Missade chanser och tillfällen... Hur ska man då hitta saker och ting om man inte har en aning om vart man skall börja?
Värdelöst.
Men...
... även om mycket känns tröttsamt nu, nu när man kanske inte har svar på så många frågor.
Inte riktigt vet vart man är ens om ett halvår... Så vet jag att livet kan ta en vändning på så otroligt kort tid.
Så är det något som är bra ska man passa på att njuta av det. (Jag vet, jag är personligen väldigt dålig på det.)
Och är det något som är dåligt så, lugn, känns skit nu men om man kämpar lite för det så... Kommer saker och ting att ändras. Och förhoppningsvis till det bättre. Ör bara en aaaning svårare för dem som är riktiga planerare, som jag själv. Vill ha koll på vad som sker.
Livet kan ändras in a heartbeat.
Och jag är helt säker på att jag, jag kommer göra det allra bästa av det.
Jag ser faktiskt fram emot framtiden, med en aning av fjärilar i magen.
För vem vad som sker?
Jag kommer fortsätta jaga drömmen.
Min dröm.
MIn dröm som jag knappt tror mig ha en aning om vad den kan vara.
Tills dess att jag kanske springer på den runt ett hörn så..
Har jag det faktiskt helt okej där jag är nu:)
Kommentarer
Trackback
