.Höstmys.
Nu känns det lite som att hösten är på ingång.
Delat med stunder då solen skiner , det är varmt och man kan fortfarande gå i linne ute...
Men ändå tycker jag hösten gör sig en aning påmind.
Måste säga att jag tycker om det.
Älskar verkligen sommaren, men är något ännu mysigare med hösten ändå, man sitter inne o dricker te medans löven blåser förbi utanför.
Fast den mysiga bilden funkar bara om man sitter i ett hus vid skogen och dricker te:p
Lägenhet i stan, njae, då funkar det att mysa inne med te på vintern men inte lika speciellt tyvärr.
Man ser ändå bara en jävla massa hur överallt. Men visst finns ju liiite löv/snö mellan husen, men... Det funkar inte lika bra dessvärre.
Något som är väldigt mysigt med stan trots allt, det är juletid. När alla affärer dekorer så där otroligt mysigt med julprylar, de sätter upp extra ljusgrejjs som hänger över vägarna.
Och det är verkligen jätteroligt att handla julklappar, dock är det ju aldrig lika roligt att betala för dem X(
Delat med stunder då solen skiner , det är varmt och man kan fortfarande gå i linne ute...
Men ändå tycker jag hösten gör sig en aning påmind.
Måste säga att jag tycker om det.
Älskar verkligen sommaren, men är något ännu mysigare med hösten ändå, man sitter inne o dricker te medans löven blåser förbi utanför.
Fast den mysiga bilden funkar bara om man sitter i ett hus vid skogen och dricker te:p
Lägenhet i stan, njae, då funkar det att mysa inne med te på vintern men inte lika speciellt tyvärr.
Man ser ändå bara en jävla massa hur överallt. Men visst finns ju liiite löv/snö mellan husen, men... Det funkar inte lika bra dessvärre.
Något som är väldigt mysigt med stan trots allt, det är juletid. När alla affärer dekorer så där otroligt mysigt med julprylar, de sätter upp extra ljusgrejjs som hänger över vägarna.
Och det är verkligen jätteroligt att handla julklappar, dock är det ju aldrig lika roligt att betala för dem X(
Impuls skickat efter kläder, känns som att jag gör det vaaarje höst. Haha.
Lite som att ömsa skinn, kanske. Tjocka, mysiga tröjor blir jag helt besatt utav när hösten börjar närma sig.
Dock beställde jag inte mycket tjocka tröjor? Hösten är väl min ursäkt.
Längtar efter att få komma hem. Don't get me wrong, jag är hemma.
Mitt hem är med Mukke i Örebro, men ändå...
Hem till gården och gå ut i skogen och rota efter svamp med syrran.
Doften av den orörda naturen, där man kan gå utan 19 joggare som springer förbi en var minut:]
Men ska bege mig hemåt relativt snart, och vara där i några dagar. Behöver pausen.
Behöver kunna andas igen.
I övrigt sitter jag mest här.
Väntar på att börja jobba vid 15.oo och jobba 3½ ynka timmar, men vafan bättre än inget, I guess.
Vill att det ska bli helg, inte för att jag är hundra på vad som sker då.
Gå ut med gamla klasskompisar på fredag eventuellt?
Dock inte allt för sugen på att festa till det, dels för hur förra helgfestandet slutade.
Och dels för att jag aldrig varit så bakis som jag var i söndags, blä.
Inte direkt kul att gå ut på krogen längre anyway. Träffa folk som inte direkt är sociala, betala massa pengar för allting.
Och dessutom bli fyllehungrig och ha nära till alla ställen så man sååklart går hem med en påse full av mumsiga kalorier. I know it, för det blir alltid så.
Vi får se. Kan ju vara med en stund. Alltid trevligt att umgås med vänner anyway.
Resten av helgen får vi se. Öltält i broa på lördag men njae, vet vad det är för slags folk där nu för tiden. Vore endast för att umgås med syrran. Angie osv, men det kan jag ju göra annars.
Nästa vecka helt ledig vad jag vet hittills. Skönt men ändå trist, man blir inte rik av att vara ledig har jag förstått:)
------
Och så kommer vi till det som har gnagt i mina tankar long enough.
Den närmsta framtiden. Hur jag ska välja.
Har ju kommt in på Omvårdnadslinje, dvs jag blir undersköterska.
Lite image-sänkande om jag får erkänna det själv, hah.
Har ju alltid sett mig mer som en pojkflicka. Så att jobba som svetsare som jag nyss gjort, o lager som jag nu gör, har passat ganska bra. Och sedan vad, undersköterska? Som alla blir?
Dock tror jag inte att jag kommer finna bättre socialt arbete än det, och jag är ju otroligt social av mig. På det sättet så tror jag det skulle passa som handen i handsken.
Lönesänket har jag redan blivit tillfreds med. Man är inte lika bra betald inom vården som industrin, men det är smällar man får ta.
Dock är det en del jag talat med som tröttnat på yrket, det känns inte så tröstande, iofs har dem väl jobbat med det i x antal år nu. Och man tröttnar väl ändå på de allra flesta jobb så småning om?
Men man får ju garanterat jobb inom vården, det är väl det största pluset.
Lager... Verkar svårare. Visst lite timanställning, men det ger ju inte direkt en bra lön.
Jag har truckkort och jag har sökt miljoner av lagerjobb, men man duger typ aldrig. Inte utan 37 års erfarenhet o utbildning. Helt stört är vad det är. Man kan ju komma in genom kontakter såklart också, men jag har inga sådana. Och tycker inte att man skall behöva det heller för att ta sig någonstans.
Men tydligen....
Är så trött på att göra allt jag kan och veeerkligen försöka, när det inte leder en någonstans alls.
Du har bara lagt ut en helvetes massa energi på.. Ingenting.
Varför inte bara satsa på det säkra kortet och hoppas på att man trivs inom det.
Lite säkerhet, lite trygghet. Kan inte vara så dåligt.
Tror fan att det är precis vad jag behöver just nu. Lite trygghet inför framtiden.
Jag är tyvärr en sådan människa, som har sådan beslutsångest inför väldigt mycket.
Jag har ingen aning om vad drömyrket är, vad jag vill pyssla med.
Jag vet en hel del jag inte vill pyssla med. Det är bra, men jag vet knappt vad jag vill göra.
Och jag är såå förbannat less på att sitta och försöka komma på det.
Lika bra att sluta leta efter svaret och låta det komma till mig, antar jag.
Svårt att bara släppa taget men ibland är det precis vad som behövs.
Så jag ska försöka att bara vara och göra mitt bästa av nuet så kanske framtiden löser sig till det bästa.
Kan man göra så mycket annat egentligen?
Var ditt bästa jag och gör det bästa av din nuvarande situation så kommer allting annat att lösa sig.
Lite för positivt tänkande för mig, men jag behöver nog arbeta på det där och försöka.
Denna höst får väl "ömsandet av skinn" förhoppningsvis en annan innebörd förutom ändrandet av kläder.
Det är dags att försöka låta min dåliga självkänsla, mina allt för negativa tankar och allt därtill följa löven och blåsa iväg.
Ge mig själv en ärlig chans att...
Blomma ut.
-=Here We Go=-
... Jaharåååå, here we go ...
Tycker ju om att skriva, även om det allt som oftast är konstigheter och allt för mycket dillande om ingenting.
Men fuck it. Jag kör ändå, kan ju låtsas om att folk gillar att läsa det jag skriver iaf:]
Lite vilsen på om jag borde presentera mig och berätta aaaallt om mitt liv hittills?
Men ain't gonna happen. DÅ blir det allt för mycket dillande om ingenting, hah.
--------------------------
Efter besök på mödravårdcentralen, dock utan särande av ben för första gången på väldigt länge(Yaaay!),
fick jag en sådan där extrem vuxenkänsla.
Inte för att jag tar tag i saker och kollar och fixar piller utan för att, shiiit, vad man kan bestämma saker över sig själv egentligen.
Och visst, olika piller gör olika saker med en kvinnas alla möjliga ting, men just...
Om jag vill bli med barn, så kan jag liksom. (Jag utgår från att jag inte har några problem tills motsatsen är bevisad.)
Jag kan liksom (med hjälp av någon mer:p) fixa ett litet liv som skulle förändra tamejfan allt. Helt stört egentligen.
Visst, för tillfället känner jag mig ganska obekväm med tanken på att skaffa barn. För inte allt för många år sedan var man ju praktiskt taget ett barn själv. Säger ingenting om tjejer i ung ålder som bestämmer sig för att skaffa barn,
det där är heeelt upp till var och en. Hur man känner med sig självt osv osv.
Bara det att jag inte riktigt vill göra det ännu.
Men allt blir helt plötsligt så verkligt. Besök hos mödravårdcentralen där man diskuterar alla möjliga sätt att
- Inte bli gravid
till att en av mina närmaste vänner väntar tillökning. Första barnet.
En annan polare i min ålder skaffade barn redan för 5 år sedan och så fick jag även höra att en gammal klasspolare jag umgicks mycket med förr, klämt ur sig en unge också.
Och man hör vänner och bekanta diskutera framtiden, barn osv.
Samtidigt så känner jag att jag väntar på den där totala "vuxenpoängen"
- fast jobb, bil, lån och hus någonstans.
Haha, såå klassiskt. Men once a countrygirl always a countrygirl. Så är det i detta fall anyway.
Plus att fasta jobbet och bilen inte kan skada. Pengar och att kunna ta sig iväg är nog bra när man har ett litet blöjknyte med sig:)
Nu när man kära vän Linda skall ha barn detta år kan jag ändå inte hjälpa att känna mig en aning avundsjuk.
Inte för att jag som jag sagt vill ha barn, men hon verkar så tillfreds med sig självt.
Vilket är alldeles toppen!
Men magen växer och massvis med saker sker med kroppen. Måste ju kännas hemskt konstigt och jobbigt att knappt veta vad som kommer härnäst, men ändock. För att inte tala om det faktum att man sväller upp 4xsig självt, hihi.
Visst är hon rädd som hon sagt. Det är ju något nytt, och massvis med fler nya saker kommer att ske... Men ändå... Känner jag av ett väldigt lugn när jag ser henne.
Klappar lite på magen och pratar lite med "Valle", som om dom känt varandra huuur länge som helst. Trots att dem aldrig ens sett varandra, eller ens hälsat på varandra på något sätt.
Det är mysigt att se.
Den där speciella kontakten, och vetskapen om att ni kommer att vara ett team för alltid. Du kommer att älska honom mer än livet självt.
Sure, sådant kommer jag förhoppningsvis få uppleva själv någon dag när jag är redo för det.
Men hon tar steget, steget ut i det okända för oss som nyligen gått från ungdomar till riktiga... Kvinnor.
Riktiga vuxna så att säga.
Fast i ärlighetens namn känner jag mig nog inte riktigt vuxen. Och jag tror inte folk som är äldre tittar på mig och ser en vuxen. Fast man är ändock 22 år, liiite vuxet är det. man får välja det allra mesta själv iaf. Oj, vad jag kommer skratta åt det här inlägget när jag är 30 och säkerligen inse att
-"Jag var ju bara barnet!":D
Så kan det vara, men just här och nu är det som det är.
Just med allt jag tagit upp...
När blir man egentligen helt vuxen? Om vi utesluter beteéndet man har. För många beter sig som fem fast dem är fyrtiofem. Men har det just med att man ska skaffa familj? Ta lån? Skaffa hus? Bli en viss ålder? Ha alla sorters rabatt/bonuskort på ex. ICA?
Eller har det enbart med beteénde och hur "mogen i huvudet" man är?
Svårt det är.
Vet inte ens varför jag söker ett svar på det, vem bryr sig egentligen? Livet fortgår ändå.
Man undrar vart framtiden kommer ta en, vart kommer man jobba om 10 år, eller varför inte 30 år? Kommer man någonsin slippa tillfälliga pengaproblem?
(Den frågan har jag nog svaret på redan: Nej.:s Haha.
Och jag bara anar att de flesta har eller någongång haft en aning problem med att få ekonomin att gå runt. Är nog lite typiskt en ungdomsgrej.)
Kommer man ha mer trygghet?
Få sitta ute i hammocken i trädgården och dricka lite för många glas vin med lite grannkärringar o andra vänner?
Känna att det här är livet.
Det svåra är när man sitter och inte vet ett skit vad man vill göra. Vad man vill jobba med exempelvis. Hur går man då tillväga?
Hur kan man jaga drömmen när man kanske inte ens vet vad den är?
Ja okej, miljonärs drömmen får jag väl fortsätta jaga via Triss lotter då, haha.
Men drömutbildningen, den skulle man väl aldrig komma in på ändå:p
För mig känns det svårt för alltiing flyger inte framför ögonen på dig, en hel del måste du söka dig till själv. Och ibland kan det vara försent. Missade chanser och tillfällen... Hur ska man då hitta saker och ting om man inte har en aning om vart man skall börja?
Värdelöst.
Men...
... även om mycket känns tröttsamt nu, nu när man kanske inte har svar på så många frågor.
Inte riktigt vet vart man är ens om ett halvår... Så vet jag att livet kan ta en vändning på så otroligt kort tid.
Så är det något som är bra ska man passa på att njuta av det. (Jag vet, jag är personligen väldigt dålig på det.)
Och är det något som är dåligt så, lugn, känns skit nu men om man kämpar lite för det så... Kommer saker och ting att ändras. Och förhoppningsvis till det bättre. Ör bara en aaaning svårare för dem som är riktiga planerare, som jag själv. Vill ha koll på vad som sker.
Livet kan ändras in a heartbeat.
Och jag är helt säker på att jag, jag kommer göra det allra bästa av det.
Jag ser faktiskt fram emot framtiden, med en aning av fjärilar i magen.
För vem vad som sker?
Jag kommer fortsätta jaga drömmen.
Min dröm.
MIn dröm som jag knappt tror mig ha en aning om vad den kan vara.
Tills dess att jag kanske springer på den runt ett hörn så..
Har jag det faktiskt helt okej där jag är nu:)
Tycker ju om att skriva, även om det allt som oftast är konstigheter och allt för mycket dillande om ingenting.
Men fuck it. Jag kör ändå, kan ju låtsas om att folk gillar att läsa det jag skriver iaf:]
Lite vilsen på om jag borde presentera mig och berätta aaaallt om mitt liv hittills?
Men ain't gonna happen. DÅ blir det allt för mycket dillande om ingenting, hah.
--------------------------
Efter besök på mödravårdcentralen, dock utan särande av ben för första gången på väldigt länge(Yaaay!),
fick jag en sådan där extrem vuxenkänsla.
Inte för att jag tar tag i saker och kollar och fixar piller utan för att, shiiit, vad man kan bestämma saker över sig själv egentligen.
Och visst, olika piller gör olika saker med en kvinnas alla möjliga ting, men just...
Om jag vill bli med barn, så kan jag liksom. (Jag utgår från att jag inte har några problem tills motsatsen är bevisad.)
Jag kan liksom (med hjälp av någon mer:p) fixa ett litet liv som skulle förändra tamejfan allt. Helt stört egentligen.
Visst, för tillfället känner jag mig ganska obekväm med tanken på att skaffa barn. För inte allt för många år sedan var man ju praktiskt taget ett barn själv. Säger ingenting om tjejer i ung ålder som bestämmer sig för att skaffa barn,
det där är heeelt upp till var och en. Hur man känner med sig självt osv osv.
Bara det att jag inte riktigt vill göra det ännu.
Men allt blir helt plötsligt så verkligt. Besök hos mödravårdcentralen där man diskuterar alla möjliga sätt att
- Inte bli gravid
till att en av mina närmaste vänner väntar tillökning. Första barnet.
En annan polare i min ålder skaffade barn redan för 5 år sedan och så fick jag även höra att en gammal klasspolare jag umgicks mycket med förr, klämt ur sig en unge också.
Och man hör vänner och bekanta diskutera framtiden, barn osv.
Samtidigt så känner jag att jag väntar på den där totala "vuxenpoängen"
- fast jobb, bil, lån och hus någonstans.
Haha, såå klassiskt. Men once a countrygirl always a countrygirl. Så är det i detta fall anyway.
Plus att fasta jobbet och bilen inte kan skada. Pengar och att kunna ta sig iväg är nog bra när man har ett litet blöjknyte med sig:)
Nu när man kära vän Linda skall ha barn detta år kan jag ändå inte hjälpa att känna mig en aning avundsjuk.
Inte för att jag som jag sagt vill ha barn, men hon verkar så tillfreds med sig självt.
Vilket är alldeles toppen!
Men magen växer och massvis med saker sker med kroppen. Måste ju kännas hemskt konstigt och jobbigt att knappt veta vad som kommer härnäst, men ändock. För att inte tala om det faktum att man sväller upp 4xsig självt, hihi.
Visst är hon rädd som hon sagt. Det är ju något nytt, och massvis med fler nya saker kommer att ske... Men ändå... Känner jag av ett väldigt lugn när jag ser henne.
Klappar lite på magen och pratar lite med "Valle", som om dom känt varandra huuur länge som helst. Trots att dem aldrig ens sett varandra, eller ens hälsat på varandra på något sätt.
Det är mysigt att se.
Den där speciella kontakten, och vetskapen om att ni kommer att vara ett team för alltid. Du kommer att älska honom mer än livet självt.
Sure, sådant kommer jag förhoppningsvis få uppleva själv någon dag när jag är redo för det.
Men hon tar steget, steget ut i det okända för oss som nyligen gått från ungdomar till riktiga... Kvinnor.
Riktiga vuxna så att säga.
Fast i ärlighetens namn känner jag mig nog inte riktigt vuxen. Och jag tror inte folk som är äldre tittar på mig och ser en vuxen. Fast man är ändock 22 år, liiite vuxet är det. man får välja det allra mesta själv iaf. Oj, vad jag kommer skratta åt det här inlägget när jag är 30 och säkerligen inse att
-"Jag var ju bara barnet!":D
Så kan det vara, men just här och nu är det som det är.
Just med allt jag tagit upp...
När blir man egentligen helt vuxen? Om vi utesluter beteéndet man har. För många beter sig som fem fast dem är fyrtiofem. Men har det just med att man ska skaffa familj? Ta lån? Skaffa hus? Bli en viss ålder? Ha alla sorters rabatt/bonuskort på ex. ICA?
Eller har det enbart med beteénde och hur "mogen i huvudet" man är?
Svårt det är.
Vet inte ens varför jag söker ett svar på det, vem bryr sig egentligen? Livet fortgår ändå.
Man undrar vart framtiden kommer ta en, vart kommer man jobba om 10 år, eller varför inte 30 år? Kommer man någonsin slippa tillfälliga pengaproblem?
(Den frågan har jag nog svaret på redan: Nej.:s Haha.
Och jag bara anar att de flesta har eller någongång haft en aning problem med att få ekonomin att gå runt. Är nog lite typiskt en ungdomsgrej.)
Kommer man ha mer trygghet?
Få sitta ute i hammocken i trädgården och dricka lite för många glas vin med lite grannkärringar o andra vänner?
Känna att det här är livet.
Det svåra är när man sitter och inte vet ett skit vad man vill göra. Vad man vill jobba med exempelvis. Hur går man då tillväga?
Hur kan man jaga drömmen när man kanske inte ens vet vad den är?
Ja okej, miljonärs drömmen får jag väl fortsätta jaga via Triss lotter då, haha.
Men drömutbildningen, den skulle man väl aldrig komma in på ändå:p
För mig känns det svårt för alltiing flyger inte framför ögonen på dig, en hel del måste du söka dig till själv. Och ibland kan det vara försent. Missade chanser och tillfällen... Hur ska man då hitta saker och ting om man inte har en aning om vart man skall börja?
Värdelöst.
Men...
... även om mycket känns tröttsamt nu, nu när man kanske inte har svar på så många frågor.
Inte riktigt vet vart man är ens om ett halvår... Så vet jag att livet kan ta en vändning på så otroligt kort tid.
Så är det något som är bra ska man passa på att njuta av det. (Jag vet, jag är personligen väldigt dålig på det.)
Och är det något som är dåligt så, lugn, känns skit nu men om man kämpar lite för det så... Kommer saker och ting att ändras. Och förhoppningsvis till det bättre. Ör bara en aaaning svårare för dem som är riktiga planerare, som jag själv. Vill ha koll på vad som sker.
Livet kan ändras in a heartbeat.
Och jag är helt säker på att jag, jag kommer göra det allra bästa av det.
Jag ser faktiskt fram emot framtiden, med en aning av fjärilar i magen.
För vem vad som sker?
Jag kommer fortsätta jaga drömmen.
Min dröm.
MIn dröm som jag knappt tror mig ha en aning om vad den kan vara.
Tills dess att jag kanske springer på den runt ett hörn så..
Har jag det faktiskt helt okej där jag är nu:)
