.Down in flames.
Hääärligt!
Äntligen helg för min del.
Och blev tyvärr inge träffa Pörni just idag:(
Men nästa vecka får vi hoppas.
Beroende på hur jag jobbar, Om jag jobbar dvs.
Men skitsamma, det löser sig:}
Sååå skön stämning just nu.
Struttar omkring hemma och småplockar och städar.
Sådant är ju oftast bajstråkigt, men så slog jag på vinyl107.se. Sååå grymt bra med enbart 60, 70, 80 tals musik.
Skönt att variera lite musik, kan inte bara vara hårt all the time.
Har struttat runt och gjort fåniga små moves emellanåt, haha. Jag skulle nog inte vilja se mig själv städandes här hemma just nu:p
Men idag har det bara varit roligt att pyssla, har man guldmusik på så blir man på så gott humör.
Ledigheten gör väl kanske inte saken värre heller.
Men jag har ytterligare en gång fått påminnelse från förr.
Så svårt att förklara.
Lite då och då dyker det upp en känsla eller vad det nu kan vara.
Saker och ting känns lite som man en gång i tiden kände det.
Jag sitter här i min ensamhet och bara njuter till grym musik, och helt plötsligt kom en flashback av hur jag brukade sitta framför datorn och lyssna på låttexter.(Med tillhörande skitbra musik såklart:p)
Jag saknar mitt gamla jag lite faktiskt.
(Skulle jag vara mitt "gamla" jag så skulle jag säkerligen inte förstå mig själv just nu, hihi.)
Jag är självklart fortfarande mig, inte gjort någon stooor förändring.
Men förr...
Då var man minsann en aning kaxigare;)
[Inte kaxig som i att jag muckade eller slog folk på käften hejvilt. Bara en kaxigare attityd. Säkert massor som retade sig på den, men å andra sidan finns det säkert hundra som retar sig på ngt hos mig nu. Omöjligt att vara alla till lags. Uppenbarligen mig själv också:s]
Jag är definitivt inte snygg nu, men jag ser bättre ut än förr tror jag, om än i en aning större förpackning:s
Och jag är inte lika härjig o gapig som förut, hah. Definitivt inte på fyllan, för då jävlar höll man låda förr.
Så absolut finns det delar jag är glad över att jag ändrat.
Men jag träffade alltid så mycket nytt folk, hade nästan alltid väldigt roligt när jag festade.
Jag och Linda höll i hop som helan och halvan, och det var kanon.
Och nej det är inte sååå kul att festa så man måste göra det såå ofta som vi gjorde förr.
Men ändååå.
Nu för tiden känner jag mig mer... Tyst.
(Fast ni som känner mig vet att jag inte är särdeles tyst, men jag tänker på helheten.)
Mindre... Kaxig.
Mest bara... Negativ till så mycket.
Ja, jo jag har varit negativ till mycket långt innan nu, men på ett annat sätt. Svårt att förklara.
Och när man är mindre "på", så träffar man logiskt sett mindre folk o allt därtill.
Fast mest beror det nog på att jag inte är ute lika mycket som förr.
För tråkigt nog så är det ju mest på fyllan man blivit bekant med folk, eller iaf jag, hah.
Men jag tror mig ha varit något liknande festens clown jämt.
Skojar väl mycket nu mer, men var säkert mycket roligare förr:}
Plus kaxigheten.
Mer.. Självständig kanske?
Visst jag har partner nu, som jag bor tillsammans med.
Som jag delar livet med så att säga, utan att låta för mycket som en nörd.
Och allting blir ju en aning annorlunda då.
Men grejjen är den att, man kan ju förstå om någon blivit totalt annorlunda för att dens partner hackar på massa och försöker ändra det. Då försöker man nog skamligt nog ändra sig.
Visst, alla har ju sidor som kanske inte partnern är överförtjust i, men that's life.
Vissa saker får man ju faktiskt kompromissa med.
Man kan ju tona ner vissa sidor om man nu är väldigt stark på just en sak som den andre kanske är totalt annorlunda med.
Men jag har inte en partner som hackar på min personlighet(allt för mycket iallafall, hihi.)
Inte mer än alla andra, dvs att man bör tona ner när olikheten är allt för stor osv.
Men i övrigt...
Varför är det så många som blir så annorlunda när 2 liv helt plötsligt skall matchas tillsammans till 1?
Kan faktiskt inte dra upp så jättemånga exempel, ens i mitt huvud, just nu.
Men jag kan garantera att det är fler som ändrar sig stort än litet iaf, även om det inte alltid märks.
Men det är nog något man känner inom sig själv först o främst.
Varför kan jag bara inte inse att.. Jag duger som jag är?
Varför är jag inte som förr, det var ju den han blev tillsammans med?
(Ja, jag vet att en del av svaret kan vara att jag har blivit äldre och tiden förändrar människor och det är bra, men ändock)
Dags att kaxa till sig för fan!
Eller sluta vara så på och ha koll på varenda detalj.
Bra jävla mycket svårare sagt än gjort.
Ännu en sak jag vet är att jag är så lagom kaxig här och nu, men jag har sagt och tänkt -"Nu jävlar..." x antal hundra gånger och ändå sitter jag här utan något större resultat, men tillslut kanske något ändrar sig.
Kanske inte riktigt vill egentligen? Eller jo det vill jag visste. Lite mer stake kan aldrig skada. LIte mer självständighet o stake kombinerat.
Jag har ju dem två, dock inte överallt eller hur man ska säga.
Jumping between two worlds personlighetsmässigt kanske. Utan att vara schizo that is:p
Trots att vi bygger ihop våra liv så gott vi kan, så har jag faktiskt också saker som jag vill göra själv osv.
Precis som min babycake.
Tror att vi gjort egna saker på tok för lite de två senaste åren. Man behöver pausen och känna sig som sin egen individ om så bara för en kort stund.
Även om jag ääälskar att umgås med sötnos och göra saker, men vi är ju trots allt bästa vänner. Så det kommer ju självklart mest bli saker tillsammans. Antar/hoppas jag?:}
Dock så känner jag mig väl kanske en aning vilsen om "mina egna aktiviteter" inte innehåller festande, för det är mest det jag gjort. Vet inte riktigt vad annars man kan göra, förutom att fika med polare osv? Skulle nog finnas mer alternativ om man haft det där förbaskade körkortet nu:/
Och den där förbaskade ekonomin.
Men jag behöver vara lite själv om jag skall lyckas med att försöka ta mitt gamla jag tillbaka det minsta.
Eller jag vill vara "dagens-jag" men bara lägga till en gnutta av "gamla-anna".
Och här sitter jag och skriver såhär, på tal om att duga som man är? Haha.
Men jag duger säääkert, men jag trivs inte. Det är problemet.
Och det är nästan endast för ens egna skull man borde ändra sig.
Det är som dem säger:
-"Man föds som orginal, men dör som kopior."
Och ibland, nästan lika snabbt som nostalgin gör sig påmind, försvinner känslan igen.
Och jag sitter och funderar på varför jag skriver allt detta som låter så otroligt fjantigt?
Men jag vet ju att känslan säkerligen kommer tillbaka igen.
Jag har det väldigt bra som jag har det, don't get me wrong, men ibland försöker man bara sträcka sig lite efter äpplet längst upp i trädet så att säga:}
Och detta har inte med min stackars älskling att göra, som det säkert kan låta lite som.
Utan om mig. Och vad jag vill med mig själv.
Kanske ingen som har en aning om vad jag menar? Bara jag som sitter och får konstiga nostalgikänslor som gör att det låter som att jag klagar på mitt nuvarande läge. Jag skulle inte bli förvånad:p
Men så är det verkligen inte.
Gaah.
Får lov att avsluta med
Babycake, äääälskaaar dig massvis<3<3<3
Ifall att du nu någonsin skulle läsa allt detta vilda dillande:}
You're struttin' into town like you're slingin' a gun
Just a small town dude
with a big city attitude
Honey are ya lookin' for some trouble tonight
Well all right
You think you're so bad, drive the women folks wild
Shoot 'em all down with a flash of your pearly smile
Honey but you met your match tonight
Oh, that's right.
You think you'll knock me off my feet 'til I am flat on the floor.
'Til my heart is cryin' Indian and I'm beginn for more.
So come on baby,
come on baby show me what that loaded gun is for.
Tonight you're gonna go down in flames
Just like Jesse James.
Kommentarer
Postat av: Linda
Åååh!
Du tar orden ur munnen på en!
jag kände sådär senast idag jag med.. "varför kan jag inte vara som förr?.." brydde om hur jag såg ut, var mycket roligare (anser jag) o BLA BLA hör jag i huvet.. Ska vi leka imorrn? (fredag)
ohnuss avsluta med Cher :)
Krams!
Trackback
