Let Us Play Pretend Between The Trees.

Hysteriskt.
För det första...
Är det bara jag som fått cp-ryck o måste bråka med mig själv så mycket som möjligt när jag är inne på bilddagboken...
Bråka med mig själv på det viset att jag ständigt ska föra muspekaren över Nivea reklamen på höger sida så man hör de två damernas jäkla skratt hela tiden?
Jag hatar ljud-reklamer!
Har folk störningar som jag så kan man inte låta bli att reta gallfeber på sig själv... Haha.

Har ont i mina stackars fötter efter jobbet. Men det har jag jämt efter jobbet, skorna tar kål på mina fossingar:(
Har iaf sagt till om nya nu. Hoppas dem fixar.

---

Jag blir seriös knäpp.
Ena stunden tänker jag... Sluta fåna dig. Släng inte bort det. Vad tänker du med?
I andra stunden vet jag inte alls längre. Då känns det som att jag verkligen borde.
Skitdrygt.
O att jag aldrig kommer till skott heller. För jag vet verkligen inte. Även om det lutar mer åt ena hållet än andra oftast.
Någon mer än jag som är medveten om att jag är suverän på att ha beslutsångest? Hah.
Och jag vet, det låter som att jag har problem med vad jag ska beställa för pizza... O riktigt så är det inte i denna situation.
I wish.

Stundtals... Vill jag bara slita mig fri.
Fri från alla koppel.
Även om det egentligen inte är koppel något av det, allt är upp till mig. Jag som gjort saker o ting till koppel.
Känns bara som att jag är en aning "för vuxen" för att bara släppa allt o sticka dit vinden för mig.
Men visst låter det som en underbar tanke?:D

Jag varken vill eller "kan" släppa allt o bara börja från scratch trots att ideén slagit mig många gånger.
Men har nog kommit för långt för att slå slag i saken. Trots att jag inte kommit dit jag vill ännu, fast....
......Man kommer aldrig fram om man inte påbörjar resan.... Plus att jag har (förhoppningsvis) mer än halva livet framför mig...
Vad fan skulle jag sysselsätta mig med resterande delen om jag redan nu skulle ha nått mitt mål?
Min slutliga destination.
Jag har många vägar, stigar o fan vet allt att testa ännu.
Men ska inte påstå att jag bara ser fram emot allt med spänning. Känns rätt..... Jävligt ibland att veta att man satsar helhjärtat på något som sedan inte alls visar sig vara rätt.
Aaaabsolut, erfarenheter o upplevelser... Inga fel. Dem ska man tacka för... Även om dem inte alltid är så roliga dessvärre....
Men ibland känns det bara tröttsamt att inse att... Man är på helt fel stig... IGEN.
Men som sagt... Vad väntar man sig när man just förhoppningsvis har mer än halva livet kvar på sig att göra en sjuhelvetes massa fel kliv? Haha.

Svårt som fan o veta vad som är "rätt" också.
Rätt för en själv.
Allt är ju inte som i film, allt känns inte alltid likadant... Allting visar sig inte alltid på samma vis...
Hur ska man då veta?
De där erfarenheterna man har är som bortblåsta då detta kanske är samma situation fast i ett helt annan skepnad...
Då är man ju lika lost som från början.
 För att sedan träffa på nästa situation/händelse i ytterligare en ny skepnad!
Herrejesus alltså.
Förvirrningen är totalt.
TOTAL.

Just nu i detta.... Låt oss kalla det "läge"... Känns det som att jag gör de allra flesta misstag o fel man kan göra.
Eller njae, kanske lite överdramatiskt o säga så... Men väldigt många av dem.
För jag vet verkligen inte.
Så istället för att ta tag i saker så...... Så hittar jag på andra saker o låtsas inte om "problemen" eller bara "råååååkar" vimsa bort det i skallen så att jag slipper tänka på det.
Mooooget värre, Anna.
Men what to do?
Jag har redan testa på att känna efter för att inte tala om att tänka efter. Fundera.
O jag kan säga så mycket som att... It doesn't work.
Visst man ska kanske inte använda hjärnan lika mycket som man borde gå på magkänsla o hjärtat kanske.....
Men jag är nog inge bra på att använda mitt hjärta.... Jag kör på hjärnan.
Fast haha, det funkar ju uppenbarligen inte bättre det så jag är totally fucked so to speak:p

Tror dock inte att jag har tillräckligt mycket ro i kroppen för att fortsätta såhär.
Vilket känns skit. Om 1 år kanske? 5år? 10år? Varför nu?
Hade jag bara haft rätt sorts ro i kroppen så...
Hade det varit perfekt.
Tror jag.

Och som jag skrev tidigare så har det dykt upp igen.
Nu undrar jag vad jag sitter o skriver egentligen.

Varför har just jag fått en fungerande hjärna egentligen? Jag kan ju uppenbarligen inte använda den på ett vettigt sätt iaf... Eller så är det hjärtat som inte fungerar:(

Vet bara att jag inte beter mig som jag "borde".
 ( Hatar fan ordet borde, vem vet hur det ska vara eller borde vara? Inte jag så varför låtsas jag som det? För att jag räknar med att mina ERFARENHETER visar mig rätt o vi har redan gått igenom att dem kanske inte aaaalls stämmer. Gaah!)
Jag beter mig iaf inte som jag trodde jag skulle göra. Och då negativt menat... Vilket inte bådar gott.
Skit, skit, skit.

Hopplösa jag.

Är bara såå trött på att bara blunda o köra på det håll mina numer kvaddade fötter bär mig. Endast för att jag inte kan tänka eller känna klart.
Min syster sa nyss något i stil med att:
-" Man kan faktiskt tänka för mycket också."
Och jag tror att det är precis vad jag gör. O det kommer inte som någon chock då jag alltid överanalyserar o tänker alldeles för mycket på allt.
Vissa enkla saker o händelser är inte ens värda att ha kvar i skallen 3 sekunder efter dem inträffat, men jag har kvar dem i säkert minst 3 h istället.
Hur kommer det sig?

Hur kan så många människor släppa saker så lätt, vara så avkopplade o bara kunnat njuta... Medans andra bara ältar, stressar o slappnar knappt av i 10 minuter?
Handlar förstås om tankesätt o inställningar...(Preeecis som allting annat har jag förstått).
Men inte så jädrans lätt att bara ställa om huvudet... Och jag vet inte riktigt om jag är redo att börja skriva glada, positiva meningar i stil med :

"Du är en vacker, underbar o älskvärd kvinna!"
-----
"Denna dag kommer bli toppen, du är värd respekt o kärlek!"
Eller varför inte:
"Godmorgon, ännu en underbar dag, gör det bästa av den! Fånga dagen!"

Och allra helst skall du skriva detta med läppstift på badrumsspegeln så att du med all säkerhet ser det och har tid att ta in det medans du borstar tänderna just "denna underbara morgon".
Haha. Ojojoj.

Ännu mer irriterande just nu är att jag inte fått något sms angående jobb imorgon... Det är kanoooon!
Men känner på mig att dem ringer in mig tidigt som fan istället... Och jag som säkert kommer vara rebellisk o vara upp på tok försent ikväll....
Men men, är huvudet dumt får kroppen lida...
Ett uttryck som stämmer mer än väl har jag märkt, allt för många gånger:}

---

Och till min söta underbara Josefin som förövrigt nyss fyllde hela 9 år, helt otroligt.
Älskar dig av hela mitt hjärta.
Grattis i efterskott!

"Once I was torn, I was lost
I felt weak until I found you
You hit me with the spark
Of the light in your eyes
Keep me cool and I feel brand new
Like a breath of fresh air
Like a natural high
I lose sense of time

Wherever you go I will follow
I just wanna be where you are
Like a shooting star
You shine brightest of them all
Wherever you go I will follow
And it doesn't matter how far
Like a shooting star
You shine brightest of them all."

<3
Älskar dig med lille Jooniiiis. O systeryster såklart. O resten av familjen. Ni är guld värda! De allra bästa.
Tack för att ni ständigt finns där för mig.

<3<3<3