Ärlighet
Japp.
Sitter här och funderar på om jag skall ta mig till Fellingsbro o följa med familjen och fiska strömming utanför Norrköping inatt till imorgon fömiddag.
Är väl inte världens största fan av att fiska, dvs fisklukten är inte något jag gillar att känna... Men det är tydligen otroligt fint där, minns inte, det många herrans år sedan jag var med senast.
Men att spendera tid med familjen är ju jävligt trevligt.
Plus att... Vad gör jag när jag sitter här i min lilla garderob i Örebro, då?
Inte mycket kan jag tala om.
Var nyss iväg och tog en fika tillsammans med min farmor på Svampen cafét. Väldigt trevligt, inte alls ofta jag umgås med min gamla farmor trots att vi praktiskt taget bor grannar.
Blir ledsen över att du inte mår så bra som du förtjänar farmor:(
Ledsen över att din man verkar vara en gris.
Önskar din kropp orkade mer så du kunde bege dig ut mer på egen hand.
Men tack för fikan och sällskapet, hoppas du hade det lika trevligt som jag.
<3
Jag börjar känna att förändringar kan vara på gång.
Fast vet också att det oftast aldrig blir av, men...
Jag öppnade ögonen lite mer efter helgen.
Jag blev så satans trött på Örebro o det mesta som hör det till.
Hur folk beter sig, hur jag beter mig bland folk... Det som händer, det som inte händer o ja, fan vet allt.
Det som hjälpte mig öppna ögonen var också chocken som kom när jag efter en väldigt trevlig fest i lördags
(Tack Made för en trevligt ordnad fest!)
vaknade upp kl 08 någonting av att jag hostat ett tag o att brandlamret gick här hemma.
Då jag var hemma runt 05.30 så skulle jag koka nudlar tyckte jag, sagt o gjort men kruxet var ju bara att jag somnade innan jag hunnit stänga av grytan med de tillslut kolbrända nudlarna.
Vaknade av att det började pipa o att det var vit extrem londondimma i hela, hela lägenheten.
Jävligt läskigt.
Fick sätta på fläkten i badrummet o stänga in kissarna där för jag var tvungen att slå tyst på larmet o öppna varenda fönster o balkongdörren.
Den där lukten. Inte att leka med.
Det är först nu den brända lukten börjar avta.
Jävla tur inte röken kommit ut i trapphuset då hade väl någon larmat brandkåren, roliga böter.
Jag kunde ju fan ha dött... Min tanke var att.. Det brann ju inte, klart jag inte hade dött... Men som Linn sa kvävning, ja... Röken är inget att leka med.
Jag kunde fan ha dött, hostade ju en hel del av det.
Så jävla klantigt, och hur ofta är man inte hungrig på fyllan? Synd jag inte har en Off-knapp på spisen, vill inte vara med om detta igen. Tror jag är tillräckligt smart att låta bli i framtiden men o andra sidan hur jäkla intelligent är man på fyllan, då?
Aja, bara att försöka tänka till o komma ihåg hur jävla skraj jag blev när det hände. Tack för att jag vaknade av larmet, tur det fanns... Frågan är väl hur bra det fungerar efter att ha fått sig x antal knytnävsslag.
Men lördagsfesten var mycket trevligt, varken sa eller gjorde väl några extrema konstigheter, yrde mest omkring som fan som vanligt....
Dock så önskar jag man kunde säga mindre på fyllan. Eller iaf mindre konstiga saker.
Men jag borde väl ha lärt mig av alla år att... That ain't gonna happen.
Och sluta dricka lär jag ju inte göra, det mesta roliga som inträffar har väl med festligheter o göra så.
No, no.
Men jag känner mig så.... Uttråkad på det mesta.
Sweden rock det är väl det jag ser fram emot som bara den just nu. Ska bli underbart.
Träffa alla kompisarna från andra delar av landet som jag nästan aldrig ser men som jag har det så otroligt trevligt och roligt tillsammans med.
Men utöver det, visst är det trevligheter som sker, men det mesta är alltid i samma stuk.... Och ärligt talat så vet jag inte vad det är jag vill ska hända.
Inte direkt så att jag själv tar tag i saker o ser till att det händer massa nya, spännande saker... För jag är väl precis som alla andra... För slö kanske? Men framför allt har jag för dålig fantasi antar jag, plus att det antagligen kostar pengar att anordna saker o för er som inte hängt med så har jag såklart relativt nyligen blivit arbetslös så.. Där sprack allt i ekonomisk väg.
Får en väldigt hyfsad lön nu dock, hur fan det nu gått till... Men den försvinner ju iaf pga stundande festival men det gör ingenting.
Det blir det värt.
Men efter detta lär man inte kunna unna sig allt för mycket eller allt för härliga upplevelser.
Men jag hoppas att jag kan resa neråt i Sverige någongång under sommaren. Miljöombyte skulle sitta fint som fan.
Har varit förrymd till Fellingsbro en del denna vecka, har varit otroligt välbehövligt... Skönt.
Ska på intervjuver till båda utbildningarna jag sökt till hösten, det tackar vi för. En chans att kanske ge sig in i ett yrke som man kanske faktiskt kan trivas med. Det är fasiken värt några års plugg o lån, för någon chans utan utbildning verkar ju totalt omöjlig att få.
Tack, tack, tack till Linn!
Som erbjudit sig att köra mig till Norrköping där jag måste gå på ena intervjun då jag är på Srf när dem kommer till Örebro för o tala med folk.
Fast just nu undrar jag om jag inte borde tagit utbildningen i Norrköping istället?
Komma härifrån.
Men men.
Andra utbildningen ville såklart också träffa mig under Srf-veckan, kan det bli mer typiskt?
Enda jävla veckan jag är bortrest på hela året what the fuck.
Men dem ska höra av sig om annan dag, hoppas jag. Annars ska jag tjata hål i huvudet på dem. SÅ viktigt är det.
En ny start.
Ska nog ringa körskolan snart också, börja fixa körkortet, nu får det fanimej vara.
Allt kan inte bara knata på i samma jävla släpande takt som alltid. Jag kan inte bara sitta o invänta allting, nu får det vara slut med det, nu är det dags att ta tag i skiten själv.
Jag ruttnar ju fan från insidan.
(Jaja, lite väl dramatiskt men det är fan inte långt ifrån.)
Har nog aldrig förr funderat så mycket på att strunta i det här o flytta härifrån.
Detta ger mig ingenting!
Men fika och umgås med kompisarna som bor här då?
Ja det kan jag göra ändå, finns faktiskt medel att fara fram och tillbaka över Sverige.
Men festa med alla här omkring, då? Eh, jo det fungerar lika bra det också..... Finns väl alltid ngn stackare man kan sova hos. Och dessutom så har jag festat här så jävla mycket att det är nog nästan bara bra för folket här o för mig själv att jag lägga ner det där ett tag.
Men det är mest bara snacka för jag vet att snart är det helg då är jag igång igen just för att jag har inte allt för mycket att göra så.
Kryper under skinnet på mig på veckorna.
Jag är inte en sådan som trivs med arbetslösheten.
Vill inte gå ut o promenera i skogen häromkring, för det känns inte som en riktig skog när jag trots allt praktiskt taget är uppvuxen i den riktiga skogen. I know the real deal.
Det måste fan finnas mer än det här?!
Och det låter säkerligen som att jag mest bara sitter o väntar på att livet, framtiden o allt därtill plötsligt ska komma o knacka på min dörr. O sådant fungerar ju inte, det vet vi nog alla om:}
Men i ärlighetens namn är det knappt så att jag själv vet vad det är jag söker efter.
Vad det är jag saknar.
Vad det är jag längtar efter.
Vad det är jag väntar på.
Men något är det, det kan jag lova.
Jag sitter nog o väntar på att jag ska komma på vad det är. Men är det inte så att man förstår vad det var man saknade först när man funnit det kanske?
Då känns det ju lite som att leta efter en nål i en höstack.
Jag är en tänkare, en planerare. Ge mig svaret så ska jag finna det.
Men måste jag söka själv?
Blä. Motivationen försvann direkt:}
Men jag vägrar sitta såhär o ruttna ihop länge till.
Det absolut bästa vore att när nästa led med "motorcykelburna" människor drar förbi, ställer jag mig o liftar, hoppar på o bara följer dem vart dem än är påväg.
Bara få dra fram i en jäkla fart o känna vinden i håret o inte riktigt veta vad som finns runt nästa hörn.
Det var väl så jag tänkte att härliga singellivet skulle bli.
Egen lägenhet, eget liv.
Man vet aldrig vad som kan dyka upp eller ens när!
Visst det stämmer väl fortfarande, men hallå... Något häftigt, spännande eller otroligt roligt som bara dyker upp från ingenstans... Sådant händer nog kanske en gång vart 10 år om ens det. Sådant kanske bara stannar i filmerna.
Har alla andra funnit "det där"?
Är alla andra mest bara nöjda? Eller håller alla bara tyst om det?
Finns det någon mer än jag som känner något otroligt rastlöst som slingrar omkring inombords. Något som bara skriker efter något annat än det här.
Vet att allt detta måste låta allt för tragiskt, säkert många som sitter där hemma o bara skakar på huvudet o tänker stackars henne..... Eller whatever, haha. Do it, det gör ingenting. För det är inte ett dugg synd om mig, bara att jag inte klarar av att bara nöja mig.
Därmed inte sagt att alla som är kanske är nöjda bara nöjt sig... Men alla är olika. Jag söker något mer. Eller kanske inte ens behöver vara så mycket mer, men jag är definitivt inte nöjd ännu och jag kommer fortsätta försöka hitta det.
Hitta känslan.
Om det nu inte är så att det är känslan som måste finna mig.
Jag är inte en särskilt kräsen människa av mig, eller hur man nu ska förklara det.
Jag begär inte alls särskilt mycket, men jag vill ha saker att göra, jag vill må bra.
Och som det är nu mår jag inte tillräckligt bra för att känna mig nöjd med särskilt mycket alls.
Och jag är väl medveten om att det skulle kunna vara värre, ja definitivt. jag är nöjd på så sätt att jag klarar av att ta hand om mig själv, jag är frisk, jag lever i ett bra land blaha blaha...
Ibland känns det som att man egentligen inte har rätt att klaga.
"Tänk på alla som är så mycket mindre lottade! I andra länder, eller dem som är hemlösa, dem som inte kan göra allt som du klarar av!"
Jag vet, jag vet.
Men det är det jag försöker säga nu.... Jag är väl nöjd i grund i botten över the basic stuff.
Men jag kan väl inte hjälpa att jag inte är genom nöjd i hjärta o själ?
Inte ska jag väl behöva skämmas över det?
Lite skäms man väl över att slänga ut allt i min hjärna på detta vis.
Man vill väl aldrig att folk ska tycka synd om en, tycka att man är överdramatisk eller t o m ett emo.... Eller liknande.
Men det är inte ens så, jag är inte nere i någon extrem depression.... Men samtidigt så känner jag allt inom mig.
En virvelvind av känslor o tankar som yr runt okontrollerat.
Jag har stunder då jag känner mig väldigt nöjd... För jag har ett bra liv... Det har jag.
Men samtidigt så vet jag.
Jag vet.
Bara jag som kan göra något åt det. Vilket hade känts underbart om jag visste vad som skulle göras.
Har också hört att jag "lugnar" ner mig när jag är äldre.
Och så kan det kanske mycket väl vara.
Men
1. Det är ett tag kvar tills jag är "äldre", om deras "äldre" handlar om samma åldersgrupp som mitt gör.
2. Om jag lugnar ner mig utan att kanske ha funnit ngt av det jag talat om, är inte det på sätt o vis bara att nöja sig?
Att jag insett att jag inte finner det. Att jag bara jagat skuggor.
Eller så kanske jag bara är smart nog att fatta att jag begärt för mycket av allting:]
Kan vara så att jag mest bara lägger någon slags press på mig för att jag fortfarande är ung o livet ska vara något otroligt? Och jag vill leva till 100% o inte känna att livet har bestått av att festa o sitta o ruttna i en lägenhet kanske.
Saknar känslan man hade i tonåren.
När det mesta var nytt o spännande.
Man knappt hade festat, knappt haft ngn kille osv osv....
När man blev bjuden på fest var det så jäkla roligt! Nytt o häftigt.
Man blev alldeles till sig när någon kille verkade intresserad.
När sommaren var något magiskt.
Sommaren är fortfarande magisk i mina ögon, fast inte på samma sätt. Vill känna som jag gjorde då.
Känslan.
Hitta mig eller kom tillbaka till mig.
"I never thought that I could stop the rain from falling down again"
Kommentarer
Trackback
