...Snicksnack...
Ännu en period då jag tänkt skriva flertalet gånger men icke... O nu vet jag inte ens vad jag skall säga.
Vart jag skall börja.
Mycket har hänt, samtidigt som ingenting egentligen hänt. Hur kan det kännas så egentligen?
Är det för att ingentingsom man "kan ta på", se eller som finns "fysiskt" har hänt utan att det mesta pågått inombords, känslo o tankemässigt kanske? Låter väl rätt logiskt om så vore fallet.
Jag har tänkt mycket. Jag fortsätter tänka mycket.
Egentligen är det väl inga tankar som gör ngn som helst skillnad i det stora hela, as usual. Men ändock svischar de fram o tillbaka. Men hur kul vore det att bara ha nödvändiga o "måste" tankar?
Fantasin, hoppet o att sväva iväg totalt är väl ngt av det bästa vi har.
Vem vill stanna i alla måsten o det riktiga livet jämt?
Nej, tack.
Avdelning: Jobb.
Jag fortsätter jobba på samma ställe tills sista december nu, sen vette fasiken. Jag hoppas ju att jag får stanna, verkligen.
Men som vanligt finns inga garantier o inget får man höra. Men det verkar väldigt logiskt att få stanna då det finns en sjukskrivning som enligt honom själv o företagshälsovården inte ska fortsätta på denna avdelning. Men jag vill inte förlita mig på logik denna gång. Det gjorde jag förra, när det var tid för fast anställningar o de valde bort mig. Kan de lätt göra igen o nästan så jag känner på mig att de har ngt lurt o elakt i bakfickan, tyvärr. Men som vanligt kan jag inte låta bli att hoppas:(
Samtidigt så ringde arbetsförmedlingen o frågade om jag var intresserad av att de skickar mig som förslag till ett bemanningsföretag som söker mycket folk inom lager tills efter nyår. Ja tack. Why the hell not?
O så fick jag mejl om en jobbintervju på måndag.
Nattjobb på ett gruppboende för ungdomar. Och detta är ju kanonbra, det är kanonbra att man får en chans!
Att man verkar vara intressant och har något att komma med. Vare sig man får ett "Välkommen" eller "Nej tack".
(...Fast OK jag är faktiskt inte ett dugg intresserad av att jobba med människor på det viset i nuläget, trots den nya utbildningen.)
Problemet är ju att jag så väldigt gärna vill vara kvar här, där jag är.
Men hur logiskt är det att stanna ngnstans när man(om ngt) ständigt får förlängt en månad åt gången? När något av det här andra(OM chansen ens finns, jag tror varken bu eller bä men funderar runt omkring det hela.) kanske erbjuder åtminstonde ett längre vikariat eller vad det nu kan vara?
Det är helt logiskt att se efter sin egen framtid o ta det som erbjuder bäst. Men är det inte nu man egentligen ska inse att man måste chansa efter vad man vill också? Inte bara efter vad som är bäst?
Jag har sparat ihop pengar så det barkar inte åt helvete direkt iaf, jag kan stämpla... Även om detta är ett alternativ jag gärna slipper. Men möjligheten finns om jag finner mig själv arbetslös där ute ngngång.
Det handlar nog väldigt mycket om mitt eget samvete också. att OM jag skulle få erbjudande från ngt ställe, att då tacka nej o sedan om jag nu får gå vid årsskiftet. Jag hatar att välja. samtidigt som jag skulle bli tokig om jag inte hade dörrar att välja mellan. På gott o ont, as usual.
Jag gnäller varenda gång om dessa saker, det slutar alltid med att jag ändå inte får ngt av det andra, haha... O att det ständigt bara är en dörr kvar trots allt, haha.... Brukar alltid sluta så bra det kan, o jag sitter alltid o får hysteri innan:)
Men jag anar att detta med svåra beslut o att fundera hårt kring vad som är bäst för framtiden är ngt som ständigt återkommer i detta vi kallar "vuxenlivet".
Kanske dags att sluta bitcha så in i helvete o bara köra på. Ta alla intervjuer, får man sedan ett "Ja" så får man ta dessa funderingar då.
Jag kommer ju inte få ngt så, haha.... Som sagt, jag känner till hur det brukar vara;)
Avdelning: Fritid & intresse.
Igår la jag mig under nålen för första gången på säkerligen 6 år. Jävla skit vad ont det gör alltså. Inte ett nöje ngnstans. Bara att det är ju förjävla gött med tattoos så det hela är ju alltid värt det:)
Men shit vad svullen jag är o varit. Trodde inte det skulle vara såhär mycket o fortfarande mer än 24h efter. Bara det inte gått fel o fortsätter vara såhär!:o
Haha. är ju dock runt hela armen så förstår att det blir lite chockerande för kroppen o ngnstans måste det ju svullna ut. Svårt som satan att koppla av o försöka sova iaf. jag sover ju med armarna under kudden, o det fastnar o har sig... Man vill ju inte skava "sönder" heller. Hah. Minns min första tattoo, sov med t-shirt o t-shirten satt fast i hela tattoon på morgonen, smått panik-artat att slita bort den o se om allt följde med:)
Hoppas det blir bra iaf. Jag är nljd, även fast det var skittrista o enkla motiv. Två helsvarta band a'la 1 cm runt armen, under de andra jag har på överarmen. Det krävdes för att avsluta överarmen. Nu kan jag gå vidare.
O dyrt har det minsann blivit, men jaja. Det är ju ingenting som försvinner så jag anar priset är värt det;)
O sådan snygging till tattuerare, bara det var ju nästan värt lite extra;)
Vi får se när o vad som sker under nålen härnäst:)
Och jag känner att: Fy fan vilka jävla miffon det finns där ute alltså.
Lite trött på folk, samtidigt som jag inte är det. Vissa. O vissa situationer.
Jag är så sjukt glad att jag är jag ibland. Självkontroll, fötterna på jorden(någerlunda;) o att jag inte befinner mig i vissa lägen. PUH!
Och har nästan tröttnat på att ge råd om vissa saker, i ärlighetens namn. Särskilt när folk ändå inte direkt lyssnar. Eller lyssnar de o funderar på det kanske?
Jag säger ju inte att bara för att jag ger råd måste de följas... Men när det är situationer som ständigt återkommer förr eller senare... O man säger samma sak om o om igen men ingenting sker... O så fortsätter det i en enda ond liten cirkel. Vad ska man säga nästa gång?
O klart man fortsätter finnas där o försöka komma med råd o tips så gott man kan, eller bara finnas där för att lyssna... Men det är så frustrerande att se när vänner man vet förtjänar så mycket bättre bara finner sig i vissa saker. O inget kan man göra, förutom att just finnas där. Det är väl mycket det med iofs... Men man vill ju på ngt vis, lägga sina vingar runt dom o skydda dom o berätta att såhär skall det minsann inte vara!
Men egna val, egna beslut o eget liv. Det är så det är.
O jag är trött på omogna människor. Klart de får finnas, men varför ska jag behöva träffa på dom? Nu har jag iofs rätt tur att jag brukar slippa undan de, men fick mig en släng nyligen o jag bara himlar med ögonen åt tanken.
-skakar på huvudet-
Vart jag skall börja.
Mycket har hänt, samtidigt som ingenting egentligen hänt. Hur kan det kännas så egentligen?
Är det för att ingentingsom man "kan ta på", se eller som finns "fysiskt" har hänt utan att det mesta pågått inombords, känslo o tankemässigt kanske? Låter väl rätt logiskt om så vore fallet.
Jag har tänkt mycket. Jag fortsätter tänka mycket.
Egentligen är det väl inga tankar som gör ngn som helst skillnad i det stora hela, as usual. Men ändock svischar de fram o tillbaka. Men hur kul vore det att bara ha nödvändiga o "måste" tankar?
Fantasin, hoppet o att sväva iväg totalt är väl ngt av det bästa vi har.
Vem vill stanna i alla måsten o det riktiga livet jämt?
Nej, tack.
Avdelning: Jobb.
Jag fortsätter jobba på samma ställe tills sista december nu, sen vette fasiken. Jag hoppas ju att jag får stanna, verkligen.
Men som vanligt finns inga garantier o inget får man höra. Men det verkar väldigt logiskt att få stanna då det finns en sjukskrivning som enligt honom själv o företagshälsovården inte ska fortsätta på denna avdelning. Men jag vill inte förlita mig på logik denna gång. Det gjorde jag förra, när det var tid för fast anställningar o de valde bort mig. Kan de lätt göra igen o nästan så jag känner på mig att de har ngt lurt o elakt i bakfickan, tyvärr. Men som vanligt kan jag inte låta bli att hoppas:(
Samtidigt så ringde arbetsförmedlingen o frågade om jag var intresserad av att de skickar mig som förslag till ett bemanningsföretag som söker mycket folk inom lager tills efter nyår. Ja tack. Why the hell not?
O så fick jag mejl om en jobbintervju på måndag.
Nattjobb på ett gruppboende för ungdomar. Och detta är ju kanonbra, det är kanonbra att man får en chans!
Att man verkar vara intressant och har något att komma med. Vare sig man får ett "Välkommen" eller "Nej tack".
(...Fast OK jag är faktiskt inte ett dugg intresserad av att jobba med människor på det viset i nuläget, trots den nya utbildningen.)
Problemet är ju att jag så väldigt gärna vill vara kvar här, där jag är.
Men hur logiskt är det att stanna ngnstans när man(om ngt) ständigt får förlängt en månad åt gången? När något av det här andra(OM chansen ens finns, jag tror varken bu eller bä men funderar runt omkring det hela.) kanske erbjuder åtminstonde ett längre vikariat eller vad det nu kan vara?
Det är helt logiskt att se efter sin egen framtid o ta det som erbjuder bäst. Men är det inte nu man egentligen ska inse att man måste chansa efter vad man vill också? Inte bara efter vad som är bäst?
Jag har sparat ihop pengar så det barkar inte åt helvete direkt iaf, jag kan stämpla... Även om detta är ett alternativ jag gärna slipper. Men möjligheten finns om jag finner mig själv arbetslös där ute ngngång.
Det handlar nog väldigt mycket om mitt eget samvete också. att OM jag skulle få erbjudande från ngt ställe, att då tacka nej o sedan om jag nu får gå vid årsskiftet. Jag hatar att välja. samtidigt som jag skulle bli tokig om jag inte hade dörrar att välja mellan. På gott o ont, as usual.
Jag gnäller varenda gång om dessa saker, det slutar alltid med att jag ändå inte får ngt av det andra, haha... O att det ständigt bara är en dörr kvar trots allt, haha.... Brukar alltid sluta så bra det kan, o jag sitter alltid o får hysteri innan:)
Men jag anar att detta med svåra beslut o att fundera hårt kring vad som är bäst för framtiden är ngt som ständigt återkommer i detta vi kallar "vuxenlivet".
Kanske dags att sluta bitcha så in i helvete o bara köra på. Ta alla intervjuer, får man sedan ett "Ja" så får man ta dessa funderingar då.
Jag kommer ju inte få ngt så, haha.... Som sagt, jag känner till hur det brukar vara;)
Avdelning: Fritid & intresse.
Igår la jag mig under nålen för första gången på säkerligen 6 år. Jävla skit vad ont det gör alltså. Inte ett nöje ngnstans. Bara att det är ju förjävla gött med tattoos så det hela är ju alltid värt det:)
Men shit vad svullen jag är o varit. Trodde inte det skulle vara såhär mycket o fortfarande mer än 24h efter. Bara det inte gått fel o fortsätter vara såhär!:o
Haha. är ju dock runt hela armen så förstår att det blir lite chockerande för kroppen o ngnstans måste det ju svullna ut. Svårt som satan att koppla av o försöka sova iaf. jag sover ju med armarna under kudden, o det fastnar o har sig... Man vill ju inte skava "sönder" heller. Hah. Minns min första tattoo, sov med t-shirt o t-shirten satt fast i hela tattoon på morgonen, smått panik-artat att slita bort den o se om allt följde med:)
Hoppas det blir bra iaf. Jag är nljd, även fast det var skittrista o enkla motiv. Två helsvarta band a'la 1 cm runt armen, under de andra jag har på överarmen. Det krävdes för att avsluta överarmen. Nu kan jag gå vidare.
O dyrt har det minsann blivit, men jaja. Det är ju ingenting som försvinner så jag anar priset är värt det;)
O sådan snygging till tattuerare, bara det var ju nästan värt lite extra;)
Vi får se när o vad som sker under nålen härnäst:)
Och jag känner att: Fy fan vilka jävla miffon det finns där ute alltså.
Lite trött på folk, samtidigt som jag inte är det. Vissa. O vissa situationer.
Jag är så sjukt glad att jag är jag ibland. Självkontroll, fötterna på jorden(någerlunda;) o att jag inte befinner mig i vissa lägen. PUH!
Och har nästan tröttnat på att ge råd om vissa saker, i ärlighetens namn. Särskilt när folk ändå inte direkt lyssnar. Eller lyssnar de o funderar på det kanske?
Jag säger ju inte att bara för att jag ger råd måste de följas... Men när det är situationer som ständigt återkommer förr eller senare... O man säger samma sak om o om igen men ingenting sker... O så fortsätter det i en enda ond liten cirkel. Vad ska man säga nästa gång?
O klart man fortsätter finnas där o försöka komma med råd o tips så gott man kan, eller bara finnas där för att lyssna... Men det är så frustrerande att se när vänner man vet förtjänar så mycket bättre bara finner sig i vissa saker. O inget kan man göra, förutom att just finnas där. Det är väl mycket det med iofs... Men man vill ju på ngt vis, lägga sina vingar runt dom o skydda dom o berätta att såhär skall det minsann inte vara!
Men egna val, egna beslut o eget liv. Det är så det är.
O jag är trött på omogna människor. Klart de får finnas, men varför ska jag behöva träffa på dom? Nu har jag iofs rätt tur att jag brukar slippa undan de, men fick mig en släng nyligen o jag bara himlar med ögonen åt tanken.
-skakar på huvudet-
Kommentarer
Trackback
