Kris var det här, eller?
Födelsedagen var bra, delvis må jag säga.
Det är ju alltid så trevligt när familjen kommer in på fika:) Farmor, mamma o pappa o Stina var här. O så kom Pörnilicious också♥
Tack för besöket!
Visst kändes det väldigt trist att på självaste 25-års dagen dök inte min bror upp pga jobb, o inte min syster med familj pga flytt då:( För mig kändes det ändå en aning speciellt i o m att det var just 25 o borsan skickade inte ens ett grattis-sms:( Ja, jag vet att han är hemskt glömsk men det kändes faktiskt lite. O syrran sa väl typ grattis men inte mer, om mitt minne inte missminner mig. Även fast hon var trevlig o prata med o så ju... Men that's it?:/
Usch, låter så bortskämd. Bara det att det faktiskt var lite min dag ju. Kräver eller väntar mig inte ens presenter.
Men efter att familjen åkt o det endast var jag o Pörni kvar fick jag ett litet breakdown eller vad man ska kalla det, kände det egentligen hela dagen. Kändes inte som andra födelsedagar. Brukar ändå vara på gott humör för det är min dag:) Men denna dag kändes det inte alls roligt, mest bara tragiskt. Tror jag ska sluta fylla år nu, nu räcker det:)
Men jag blev mest bara ledsen o deppig efter ett tag. Mycket tråkigt, o jag vet inte ens varför. Har väldigt svårt att sätta fingret exakt på vad det är o var som var fel... Men ledsen blev jag iaf:/ Tack till Pörni-gumman som stannade o peppade mig, och tack för den underbart fina klockan!
♥
Tack till farmor för pengar, mor&far för blommor o utemöbler, Stina för ljuslyktor&fin stickad tub-"halsduk":)
Och till Linn-sötnos som hälsade på mig idag o drack kaffe o snackade skit, tack för en väldigt trevlig stund och tack för den "heta"-boken haha...;) O det ursnygga armbandet!
♥
Tack till bror också, jag fick ärva hans plattskärm till datorn, äntligen slipper jag den stora sockerbitsskärmen, wohoo!:) O ett nytt tangentbord, alldeles utmärkt då jag blev så förbannad i förra eller förrförra veckan o bröt sönder "mellanslags-tangenten" på mitt eget, ho ho:D
I vilket fall så. Jag anar att det som dök över mig var en liten 25-års kris möjligen?
Ett hej-vad-har-jag-åstadkommit-tills-nu? Och hej-jag-känner-mig-väldigt-ensam-o-tragisk.
Känns nästan som alla har någon eller något o det jag har är... Jobbet o skogen för tillfället?
Det är fasiken inte fy skam det är det ju inte! (Innerst inne vet jag att jag har såå mycket mer än det också)
Och jag är verkligen inte den otacksamma typen, aldrig varit särskilt bortskämd eller så.
Men jag är bara inte nöjd.
-Så skulle jag beskriva det, o det som är så frustrerande är just att jag inte kan sätta fingret på vad det är som fattas. Är det för att jag är singel? Är det för att jag bara har sommarjobb o kommer att fortsätta få hoppa mellan jobb ett tag till innan jag får lön varje månad o kan ta betald semester någongång?
Jag o Pörni kom fram till att det måste ja varit för typ 3 månader sedan ca, som mitt mer tjurig/trötta/otålmodiga beteende började framträda mer o mer. Visst jag har väl alltid haft mina stunder men inte på detta vis. Jag är seriöst så nära på att faktiskt ge bort mina katter, jag orkar tamejfan inte med allt sattyg de ställer till med.
Jag älskar, älskar dem så in i norden!
♥
Men det rivs sönder tidningar, det håras av en grad som inte finns i denna värld, det äts blommor, alla växter som inte är feta bladväxter äts det på, sen sätts det o spys i hallen o lite här o där efteråt... Det klöses på mattan trots tillsägning/nedsprutning med vattenspruta vareviga gång o det finns klösbräda. Det tiggs om mat trots att mat finns kvar... Det välts lampor o ljuslyktor. Senast idag när jag kom hem hade de haft ner vasen med de fina blommorna jag fick av mor&far igår. O de stod t o m på fläkten. O hade ngn kisse varit upp på fläkten hade allt rasat, men icke... Endast vasen som stod i kanten vilket måste betyda att ngn av de sträckt upp ena tassen o pillat. Ren djävulskap that is.
Ja, jag vet. De är bara djur, de sysselsätter sig bäst de kan i min lilla lya, men att det ständigt skall vara något? GAAH!
Får nog fundera ett tag till, än är jag inte redo att ge upp. Tack Linn som tar hand om/tittar till odjuren medans jag drar till havet i slutet av veckan!:)
Men då undrade vi iaf, vad hände för 3 månader sedan som fick mig att bli som jag är idag?
Kan det ha varit runt den tiden min syster berättade att de skulle flytta? Det är nästan det enda jag kommer på... Men ändå tycker jag mig ha kommit över det rätt bra? Vi snackade ju inte hysteriskt mycket när hon bodde här i trakten heller, vad är skillnaden? Kanske att de var med i skogen o min o Miahs kvälls/nattpromenader som jag saknar i själen?
Kan kanske vara så, för jag saknar det otroligt. Men att det undermedvetet skulle ligga kvar så pass bittert&hårt att det får mig att känna o vara sådan här? Nu låter det ju nästan lite värre än det är utåt. Jag låter som värsta ragatan o odjuret, haha. Så är det inte. Men den här saknaden efter något på insidan... Som visar sitt fula tryne utåt från o till. Det är ju antagligen mest jobbigt för mig själv, även fast personer i min omgivning kanske vill ha mig mer tålmodig o en aning gladare, oftare igen? Jag vet inte.
Det kom iaf fram igår då det mesta kändes ledsamt, deprimerande o bara inte roligt. Jag kände besvikelse.
Känns bättre idag då jag jobbat o haft annat o tänka på. Ser fram emot torsdag då vi drar också, behöver komma bort o göra något annat - någon annanstans. Hoppas att vädret blir kanon, det kan jag väl få i försenad 25-års present, va?
Sen anar jag att det är lite prestationsångest, eller vad man skall kalla det, inför sommaren. Jag vill hinna så mycket. Jag vill hinna sitta o se dimmorna svalla på kvällen men då kommer frågan... Med vem? Känner väl inte riktigt för att sitta själv jämt heller:) Samtidigt som jag vill hinna med så mycket som möjligt vet jag inte riktigt vad det är jag vill hinna med.
Hah, hopplösa-jag:)
