Memories of my childhood.
Jag tror aldrig jag varit lika förvirrad över min framtid som nu.
Jag känner att något måste hända. Jag vet bara inte vad det är jag vill ska hända... O det är så jävla irriterande. Eller frustrerande kanske är ett mer passande ord.
Det låter säkert helt överdrivet. Men jag är fortfarande lika ledsen över det här med Miahs flytt.
Vet inte varför det tar så hårt på mig.
Kanske för att jag innerst inne vet att jag inte kommer följa efter? Eller är det för att jag kanske innerst inne vill det men har den här extrema separationsångesten från resten av familjen o mina härliga vänner?
Känner inga där nere...
Men trots det så strömmas jag över av minnen från min barndom. Semestrarna på västkusten.
Havet, klipporna... Det är något som ligger mig så otroligt varmt om hjärtat. Frågan är om det ligger så pass varmt om hjärtat som trollskogarna här uppe?
Det är tveksamt.
Havet fascinerar mig, trollbinder mig... Men det skrämmer mig också. Trollskogarna här uppe... Värmer hela mitt hjärta o jag kan lunka runt i dem i timtal o inte vilja ut ifrån dem.
Men samtidigt känner jag att... Jag vill inte leva utan min syster här.
Även fast vi kanske inte träffas så ofta, pratas vid så ofta.
Vi behöver inte göra det, vi finns alltid för varandra. Det finns ett band.
O den senaste tiden när jag känner hur jag dragit mig undan från att prata med dem, försökt att inte höra ngt om deras planer... Det har varit en sådan jobbig tid. Tung inombords. Först känner jag ingenting, för jag försöker att inte tänka på det... Sen hör jag ngt om det o hela dagen kraschar, som igår. Fick ett sms... På havet. De var nere där en sväng.
O det gör så ont. För jag vet att Maria skickade det för att visa hur vackert det är, hon vet ju hur mycket jag gillar havet med. Hon ville visa vad hon såg, få ut sin glädje över allt nytt o spännande. O allt jag kunde känna var hur bitter jag blev. Hur tårarna återigen ville svämma upp.
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde glädjas med min älskade, älskade syster& hennes familj.
Jag vill.
Jag tycker det är kul för dem men jag kan bara inte vara 100% glad. Det tar helt stopp.
Det är så otroligt själviskt. Om jag får tankarna på att flytta med dem o börja på nytt så blir jag genast lite lättare i själen. Bara jag får vara med dem kan jag tänka mig att jobba med vad som helst.
Men samtidigt tänker jag på mitt egna liv här. Hur mycket jag skulle sakna mina vänner, mina vanor... Min vardag här uppe.
Frågan är vad jag kommer må sämst av? Längtan efter hälften av min familj eller vännerna?
Det är så otroligt svårt.
Jag behöver inte besluta något nu... Chansen finns kvar. Jag vet det, men jag vill bestämma mig nu.
Jag vet att mina föräldrar gärna följer med neråt, och min bror vill också nedåt. Om några år... Men jag vill börja leva mitt liv nu, börja planera för en framtid utan extrema flyttar.
Jag har aldrig varit varken snabb eller bra på att ta beslut. Definitivt inte hastiga. Jag har grym beslutsångest.
O detta är inte ett val inne på en pizzeria, som låt mig berätta, är tillräckligt svårt om jag inte bestämt mig innan;)
Jag känner att något måste hända. Jag vet bara inte vad det är jag vill ska hända... O det är så jävla irriterande. Eller frustrerande kanske är ett mer passande ord.
Det låter säkert helt överdrivet. Men jag är fortfarande lika ledsen över det här med Miahs flytt.
Vet inte varför det tar så hårt på mig.
Kanske för att jag innerst inne vet att jag inte kommer följa efter? Eller är det för att jag kanske innerst inne vill det men har den här extrema separationsångesten från resten av familjen o mina härliga vänner?
Känner inga där nere...
Men trots det så strömmas jag över av minnen från min barndom. Semestrarna på västkusten.
Havet, klipporna... Det är något som ligger mig så otroligt varmt om hjärtat. Frågan är om det ligger så pass varmt om hjärtat som trollskogarna här uppe?
Det är tveksamt.
Havet fascinerar mig, trollbinder mig... Men det skrämmer mig också. Trollskogarna här uppe... Värmer hela mitt hjärta o jag kan lunka runt i dem i timtal o inte vilja ut ifrån dem.
Men samtidigt känner jag att... Jag vill inte leva utan min syster här.
Även fast vi kanske inte träffas så ofta, pratas vid så ofta.
Vi behöver inte göra det, vi finns alltid för varandra. Det finns ett band.
O den senaste tiden när jag känner hur jag dragit mig undan från att prata med dem, försökt att inte höra ngt om deras planer... Det har varit en sådan jobbig tid. Tung inombords. Först känner jag ingenting, för jag försöker att inte tänka på det... Sen hör jag ngt om det o hela dagen kraschar, som igår. Fick ett sms... På havet. De var nere där en sväng.
O det gör så ont. För jag vet att Maria skickade det för att visa hur vackert det är, hon vet ju hur mycket jag gillar havet med. Hon ville visa vad hon såg, få ut sin glädje över allt nytt o spännande. O allt jag kunde känna var hur bitter jag blev. Hur tårarna återigen ville svämma upp.
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde glädjas med min älskade, älskade syster& hennes familj.
Jag vill.
Jag tycker det är kul för dem men jag kan bara inte vara 100% glad. Det tar helt stopp.
Det är så otroligt själviskt. Om jag får tankarna på att flytta med dem o börja på nytt så blir jag genast lite lättare i själen. Bara jag får vara med dem kan jag tänka mig att jobba med vad som helst.
Men samtidigt tänker jag på mitt egna liv här. Hur mycket jag skulle sakna mina vänner, mina vanor... Min vardag här uppe.
Frågan är vad jag kommer må sämst av? Längtan efter hälften av min familj eller vännerna?
Det är så otroligt svårt.
Jag behöver inte besluta något nu... Chansen finns kvar. Jag vet det, men jag vill bestämma mig nu.
Jag vet att mina föräldrar gärna följer med neråt, och min bror vill också nedåt. Om några år... Men jag vill börja leva mitt liv nu, börja planera för en framtid utan extrema flyttar.
Jag har aldrig varit varken snabb eller bra på att ta beslut. Definitivt inte hastiga. Jag har grym beslutsångest.
O detta är inte ett val inne på en pizzeria, som låt mig berätta, är tillräckligt svårt om jag inte bestämt mig innan;)
Kommentarer
Postat av: Linda K.E
:'(
<3 du vet innerst inne vad som är rätt, egentligen.
Och vad du än väljer så kommer du att anpassa dig efter det, vad det än blir.
Love you.
Trackback
