Life, I'm here!
Snyggt förra inlägget blev förövrigt. Vet inte vad som hände med markeringar o dylikt, men shit the same.
Sitter här o känner mig alldeles "fixig". Har fixat nytt pass inför resan, bokat tid för vaccination, kollat så jag har bra reseskydd/försäkring samt lagt till en allmän olycksfallsförsäkring. Lite biter det i sinnet att lägga på månadskostnaden men vafan... Skitbra om ngt händer så man får lite cash åtminstone.
Hur stor är inte risken att man cyklar omkull o slår ut tänderna eller skadar sig under sin livstid?
(Nu drog han ju mest upp extrema saker som att amputera ett ben, tappa känsel i eller förlora en tå helt, låt oss hoppas man slipper sådant men you never know.)
Jag är nöjd.
Och let's face it... Jag klarar mig bra. Jag har så jag överlever.
Peppar, peppar!
Förutom det lilla faktum att jag inte vill jobba där jag jobbar, vilket - I admit- är en rätt stor grej av livet, så är saker o ting rätt hyfsade nu.
Just med "fåniga" men ack så härliga saker som garanterad inkomst, semesterdagar, planer osv osv.
Om jag nu inte får ngt psykbryt o bara säger upp mig o lägenheten, tro mig... Tanken har slagit mig, 100 ggr senaste månaden.
Inte minst efter att ha legat o glott på "Into the wild" och "Eat, pray, love" igår kväll.
Börjar väl snart bli lite för gammal för att få dessa tankar att "go crazy" o bara dra. Ta detta år o spara cash o bara dra iväg sen. Utan massa mål o planer. Men jag vet ju även att jag är alldeles för planerande i sinnet för att göra ngt sådant... Men samtidigt är det kanske just därför man skulle?
För jobbet hindrar mig inte då jag vet att det max blir ett år här. På gott och ont.
I o m att åren tickar på är ju hela den här grejjen med familjebildning o partner alltid med i bakhuvudet förstås. Även fast just familjedelen inte känns aktuell nu så vet jag ju att så småning om är det något även jag skulle vilja vara med om. Jag hoppas att man har turen och möjligheten till det.
Men än brinner det väl inte i knutarna, men vill passa på att "go crazy" innan den biologiska klockan klämtar så högt så man får migrän;)
För redan nu innan jag begett mig iväg på min första "vuxenresa", jag kallar den så för att jag drar iväg med en vän o inte med föräldrar eller svär-föräldrar. Blir helt ensamma med våra pengar, våra planeringar, våra liv. Låter säkert fånigt men det känns otroligt befriande och spännande.
Även om jag av hela mitt hjärta vill resa med hela min familj framöver. Men jag behöver det här och jag är så satans jävla nöjd över beslutet och den bokade resan!:)
Nu tappade jag tråden ja... Men som skrivet:
Redan innan jag begett mig iväg sitter jag och börjar fundera på vart och när jag drar nästa gång. Har starka funderingar på att spara resten av alla semesterdagar samt komp-timmar o ta ut de o vara ledig under större delen av november o dra iväg mot Malaysia, Indonesien, Borneo osv osv... O åka runt i 3 veckor eller nåt.
Vore ju fantastiskt!
För att inte tala om att USA som vanligt finns i mitt huvud o mitt hjärta:)
Men visst, jag vill ju gärna ha lite kvar av det sparade, hehe... Men går det verkligen att mäta sig med de erfarenheter man får? Jämföra med att växa som människa o uppleva världen? I think not. Så länge man inte är helt utblottad när man kommer hem o utan jobb o allt där till så borde det ju inte vara några problem. Pengar kommer o går, så kommer det alltid vara. Men ja tillsammans med denna nämnda "ålderdom" kommer ju även funderingarna på mitt hus på landet jag vill ha framöver såklart. O det är ju iofs ngt att spara pengar till men äsch, vafan... Är ju sådana extrema summor iaf att man inte lär klara att spara allt iaf.
Härligt känns det iaf. Härligt att ha möjligheten, att det finns ledig tid till o att jag egentligen bara behöver planera o bli mer säker så är det bara att dra sen:)
Men jag ska nog låta första resan bli avklarad först. Kanske är med om hemska saker så jag aldrig mer vill resa, man vet aldrig:p
Men för tillfället är jag pepp, pepp, pepp och lite nyfiken på framtiden. Får passa på att ta vara på det o skriva då, snart är nog den perioden över;)
Och jag kan ha inbillat mig, helt säkerligen, men när jag var ute för en stund sedan luktade det en aning vår. Mitt i snön o den "nytillkomna" vintern drog känslan o doften av vår förbi mig. Fantastiskt!:) Kände den första blomstrande knoppen i kroppen. Sådär som jag alltid får när jag känner att våren är på ingång. Nu kan det ha varit så att min kropp knoppade till bara för att bättre tider är påväg över huvudtaget o jag förväxlade det med vårens tecken, men mjae. Lite vår doftade det ute. I am so sure.
Hurry, Hurry!
(:
Passar även på att sända all min kärlek till min familj. Utan er ingenting.
♥
